Överskott av utsläppsrätter ... klimatansvar här och nu

Okej, då har jag verkligen landat i Sverige igen. Debatt idag i riksdagens kammare om miljö och naturvård. Kan konstatera att miljöministern inte har mandat att driva en offensiv klimatpolitik på hemmaplan. Här är det andra som styr i kulisserna. Sveriges överskott av utsläppsrätter kan komma att säljas. Det har finansministern öppnat för. Jag försökte idag få besked, både från miljöministern och de övriga borgerliga partierna, om hur de ser på saken. Men de kunde inte ge besked. De öppnade snarare för samma ställningstagande som finansministern.

För mig, oss socialdemokrater, miljöpartiet och vänsterpartiet så är detta ett lätt ställningstagande. För oss är det självklart att överskottet ska annulleras. Det är enda sättet att få en bestående minskning av utsläppen och det är dessutom att ge rätt svar till alla oss i Sverige som bidragit med eget engagemang i klimatomställningen. Det är framförallt att ge rätt svar för klimatet. Allt tyder på att år 2010 kommer att bli det varmaste året någonsin, globalt sett. Det kan vara svårt för oss att känna det just nu i ett snövitt Sverige. Men det är faktum. Och inga idag fattade beslut kommer att vända den utvecklingen. Tvärtom. Därför måste de utsläppsminskningar vi gjort bli bestående. Det kan vi ta ansvar för själva. Men miljöministern vacklar och vill inte ge svar. Ja, jag har då verkligen landat i Sverige igen.

Ett stort steg för Cancun, ett pyttesteg för klimatet

Jag har denna gång följt klimatförhandlingarna på nära håll. Jag vet att många slitit hårt för att göra gott och man lyckades till slut. Det är viktigt för alla oss som tror på internationella överenskommelser. Men resultatet är helt otillräckligt för att skydda människor och rädda vår planet.

Jag har faktiskt lite förståelse för att det ska vara så svårt att fixa nya gröna jobb och göra befintliga jobb grönare och samtidigt rädda vår framtid. Det borde ju vara något som kunde engagera mera. Betydligt mer spännande än att lägga in miljarder på miljarder i kraschande banker och finanskriser. Och kanske ett vettigt sätt att hantera just det.

Mycket återstår att göra inför nästa år i Sydafrika. EU måste ta ett större ansvar och bygga bättre relationer med ett antal länder. Klimatfinansieringen behöver lösas bättre. Här vilar ansvaret tungt på de rikare länderna. Kyotoprotokollets framtid behöver tryggas. Det är det åtagande som finns för rikare länder som länge släppt ut växthusgaser och deras ansvar att aktivt betala tillbaka, både i utsläppsminskningar och tekniköverföring. Detta är viktigt för många av de länder som redan nu, utan egen förskyllan, drabbas hårt av klimatförändringarna.

Det är mycket bra att nu Cancun i avtal inkluderat de utsläppsminskningar som aviserades i Köpenhamn. Även om detta på långa vägar inte räcker för att klara två graders målet, än mindre 1,5 grad, så är det viktiga steg på vägen. Det är också mycket bra att nya viktiga steg tagits för minskad avskogning.

Tyvärr är dock överenskommelserna i Cancun liten tröst för de mer än två miljoner människor som redan idag lever med klimatförändringarna.

Ingen av oss kan åka hem från Cancun och se våra barn i ögonen. För vi har inte lyckas trygga deras framtid.

Espinosa - en skicklig kvinna blev nyckeln

Nu är det verkligen i sista skälvande tiden på klimatförhandlingarna. Det mesta tyder på att det kommer att gå vägen denna gång. Frågetecken kring ett par länder blir dock kvar in i det sista. Om nu världens länder kan komma överens så är det ett mexikanskt ordförandeskap och ledarskap som blev nyckeln till framgång. De har genomfört en öppen process med delaktighet för alla länder. Utrikesminister Espinosa har redan fått stående ovationer för hennes sätt att jobba.

Vad står på spel?

Klimatförhandlingarna går in på sista dygnet. Det mexikanska ordförandeskapet pressar på och har ambitionen att vi tidigt imorgon ska få se beslutsförslag på ett antal viktiga områden. Men det är fortfarande mycket som återstår. Jag hoppas verkligen att vi får se resultat. Det är nu viktigt att kunna skydda Kyotoprotokollet, få ordning på klimatfinansieringen och fortsatta åtaganden för minskad avskogning. Det är också viktigt att det finns en godtagbar överenskommelse om vägen till Durban, Sydafrika nästa år. Jag hoppas kunna få de beskeden. Då ska vi ändå betänka att det verkligen inte är tillräckligt. Det skulle behövas betydligt mer. Men det är viktiga steg framåt.

Om man betänker att de rika länderna enkelt har kunnat plocka miljarder på miljarder för att rädda banker och klara finanskrisen. Men samma regeringar har mycket svårt att plocka fram pengar när det handlar om att bekämpa klimatförändringar, skapa nya gröna jobb, rädda människor och vår planet. Ja, då är det svårt att förstå.

Alldeles oavsett så berör klimatförändringarna oss alla. 2 miljoner människor lever redan idag mitt i klimatförändringarna. För andra, som oss i Sverige, kan vi inte ännu känna klimatförändringarna lika påtagligt. Men alla kommer att drabbas om den globala uppvärmningen fortsätter. Där det är torrt kommer det att bli mer torka. Där det faller nederbörd kommer det falla mer nederbörd och då som regn. Förödande konsekvenser för alla som drabbas. Jag vill kunna ge mina barn en snövit jul också i framtiden. Därför är klimattoppmötet viktigt för mig och för dig. Och inte minst för alla de barn som redan nu lider svårt av klimatförändringarna.

Om viljan finns . . .

Funderar på detta med ledarskap. Min känsla här i Cancun är att ingen vill gå före. Jag frågar mig vem eller vilka som stöttar det Mexikanska ordförandeskapet i sina ambitioner. Känns som ingen egentligen gör det. Det är problematiskt.

När jag sedan får höra om Aftonbladets artikel om hur Reinfeldt instruerat miljöminister Carlgren om hur och vad man får säga om USA. Då väcker också det tankar. Om det är sant så är det anmärkningsvärt. Och inte minst säger det en hel del om regeringen Reinfeldts bristfälliga engagemang i klimatarbetet.

Tydligen viktigare för Reinfeldt att sätta sig själv i god dager hos Obama-administrationen än att vara en viktig kritik och en del av ett internationellt tryck på USA (och också andra länder) som blockerar delar och en helhet av de viktiga klimatöverenskommelserna på internationell nivå.

Här i Cancun har många slitit hårt för att ta klimatarbetet framåt. Nu är det upp till det politiska ledarskapet. Frågan är hur det ska gå? Om det är fler statsministrar och presidenter som regisserar sina miljöministrar på samma sätt, då är det inte konstigt att det går trögt i förhandlingarna här i Cancun. Men jag har inte gett upp hoppet än. Jag blir gärna glatt överraskad.

Ovasett, känns det som både Reinfeldt och Carlgren behöver förklara sig.

Visa ledarskap

Inget genombrott idag gällande förlängning av Kyotoprotokollet. Och det som sas vara nyckeln för resten av förhandlingarna. Hoppas det inte är sant. Har ännu inte gett upp hoppet om resultat i Cancun. Men nu börjar det bli hög tid för god förhandlingsvilja och konstruktiva diskussioner. Dags att visa ledarskap.

Nyckel för att ta förhandlingar till beslut

Det är en häftig känsla att befinna sig på en arena där världens alla länder samlas. Att dessutom veta att alla är här för att diskutera och förhoppningsvis ta beslut om hur världen ska hantera klimatförändringarna. Det är häftigt.

FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon var tydlig. Vi måste skydda människor och vår planet. Cancun måste bli ett genombrott. Status quo är inte acceptabelt. Han uppmanade också om att det perfekta inte får bli fiende till det bästa möjliga. Att alla länder måste vara en del av lösningen. Annars kan vi inte skydda människor och vår planet. Under hans tal var representanterna för USA mest helt upptagna med sina egna mobiltelefoner. Kändes skumt.

Ban Ki Moon menade att det är av yttersta vikt att få utsläppen av växthusgaser att börja vända nedåt. Nu går det åt helt fel håll. Världens utsläpp av växthusgaser har ökat sedan Bali-mötet. Han pekade också på att beslut behövs om minskad avskogning, om en grön fond för klimatfinansiering och tekniköverföring till fattigare länder. Jag tror han har rätt. Men det verkar vara mycket kvar för att få förhandlingarna att komma till beslut. Ändå verkar här finnas hopp om att man ska kunna åstadkomma något.

Just nu verkar många tro att ett beslut om Kyotoprotokollet skulle kunna lösa ut delar som tar andra förhandlingar framåt. Problemet är dock att det är mycket som liknar Köpenhamnsförhandlingarna. Att man väntar in i det sista att ta beslut. Och i Köpenhamn blev det, som bekant, inga beslut. Och det är väl värsta scenariot just nu. Att Cancun också blir ett misslyckande.

Ont i halsen och hur går det med förhandlandet?

På plats i Cancun. Lite trött och med ont i halsen. Men inget som inte lite Ipren och fukost i solen kan lösa. Idag öppnas högnivådelen av mötet. Får se om världens ledare har tänkt sig att leda denna gång? Vad jag hittills förstått så går förhandlingarna trögt. Broarna som raserades i Köpenhamn är fortfarande i mångt och mycket trasiga. Miljöminister Carlgren jobbar säkert på, men frågan är vad som kommer ut av det. Han har ju inte så bra ”record” hittills.

Att förhandlingarna går trögt är kanske inte så svårt att förstå. Det är de rika i-länderna som fortfarande lämnar störst fotavtryck i utsläpp av växthusgaser och det är vi som försatt världen under rådande klimatförändringar. Men det är de fattigare länderna och dess människor som får betala priset här och nu. Den rikare delen av världen kommer till förhandlingarna ”tomhänta” det vill säga med samma pengar som förut, bara med en ny etikett. Och en del länder är än mer motsträviga att ta sitt ansvar. Och på andra sidan förhandlingsbordet sitter de länder som står inför störst utmaningar och som är drabbade av en dubbel ojämlikhet, fattigdom och klimatförändringar. Ja, då är det kanske inte så svårt att förstå att förhandlingarna går trögt.

Jag hoppas snart få veta mer om ur det går med att hitta nya finansieringskällor såsom avgifter på flyg och sjöfart för att klara klimatomställningen. Jag tror det är avgörande för framtiden.

Klimattoppmöte, here I come

Det är söndag och jag börjar resan mot klimattoppmöte i Cancun, Mexico. Familjen har vinkat av mig och jag fick faktiskt en extra kram. Detta trots att alla intygade att de klarar sig alldeles utmärkt utan mig den kommande veckan. Det syntes bara vara jag som åkte med den där blandningen av förväntan till nya erfarenheter samtidigt som jag bär ett litet stygn av dåligt samvete. Men nu är jag på väg.

Det ska bli riktigt spännande att få se internationella klimatförhandlingar på nära håll. Även om jag måste erkänna att jag hellre hade varit minister och fått påverka direkt än en observatör från oppositionen. Jag hoppas dock kunna få vara stolt över Sverige denna gång. Att jag kan få se Sverige rehabilitera sig i den internationella klimatpolitiken. Att Sverige kan vara med och återuppbygga de broar som raserades under Köpenhamnsmötet. Att vi tar vårt ansvar som klimatförändringarna kräver. Om viljan finns.

Jag kommer att försöka att ge mina intryck under veckan som följer, här på min blogg.