tisdag 29 juni 2010

Jag ska vara med och utreda hållbara försäkringar vid sjukdom

Jag kommer att finnas med i den parlamentariska kommittén om hållbara försäkringar vid sjukdom och arbetslöshet.

Det är en viktig utredning som berör många människors vardag och framtid och det känns stort vara en av dem som får ansvar för detta.

Men för mig känns det extra viktigt att redan nu ge några besked. Vid en rödgrön valseger kommer direktiven att skrivas om och vi kommer att välja en ny ordförande. Något annat är inte möjligt då den borgerliga regeringen tillsätter utredningen efter redan gjorda orimliga förändringar i sjukförsäkringen. Vi rödgröna går till val på att avskaffa stelbenta tidsgränser och den sista administrativa tidsgränsen, stupstocken. Vår utgångspunkt är en sjukförsäkring som både ger snabb hjälp och rehabilitering för att komma tillbaka till arbete, och ekonomisk ersättning under den tid det tar. Sjukförsäkringen ska omfatta alla, täcka inkomstbortfall och vara solidariskt finansierad. Vi kommer att bredda utredningen för att ge plats också för arbetsmarknadens parter. Vi kommer definitivt att plocka bort den obligatoriska a-kassan ur socialförsäkringsutredningen. Sedan får vi påbörja arbetet för en hållbar sjukförsäkring.

Om någon funderar på varför så vill jag dela med mig av ett samtal vid ett köksbord för några veckor sedan.

Det är Sverige i midsommartid år 2010. Återigen sätter jag mig ned för att lyssna. Återigen handlar det om människor som närmar sig eller har passerat utförsäkringsdagen i sjukförsäkringen. Oron, ilskan och vanmakten känns inpå kroppen. Vad är det som väntar? Hur kommer ekonomin att se ut? Varför kan inte den rehabilitering som man är igång med få göras klart? Varför gäller inte försäkringen när man är sjuk?

En av personerna runt bordet säger gång på gång att han vill kunna arbeta. Han vill kunna försörja sig själv och sin familj. Han säger att han aldrig trodde att en sjukdom skulle kunna förändra hans liv så mycket. Han återkommer till tiden innan han var sjuk. Hur han faktiskt tittade lite snett på dem som var sjukskrivna. Att han tänkte för sig själv att den där ser ju inte ut att vara sjuk. Han borde väl kunna jobba? Det var då. Före hans egen kamp mot sjukdom och före hans egen kamp tillbaka till arbete. Nu vet han hur svårt det är. Hur mycket han ansträngt sig. Hur många bakslag han mött. Han är fortfarande fast besluten. Det ska gå. Självklart ska han kunna jobba någon gång, åtminstone halvtid. Men nu är hans dagar slut i sjukförsäkringen. Han har nått den sista absoluta dagen. Han har insett att nu spelar det ingen roll, hur sjuk han är, vilken plan och rehabilitering han har igång. Nu är dagarna slut. Han vet inte om han orkar mer. Men måste för barnens skull. Barnen har redan fått försaka så mycket. Nu blir det ännu tuffare. Mannen framför mig ser på mig och säger:
- Detta är helt orimligt. Inte värdigt vårt Sverige.

Det är om detta valet den 19 september handlar om. Ett Sverige som fortfarande är ett bra land men som snabbt har byggts svagare. Ett Sverige med ökade klyftor och massarbetslöshet. Ett Sverige där utförsäkringarna inte är något övergående. Det är en fastställd väg som kommer att fortgå. Det är högeralliansens besked. Det är Fredrik Reinfeldts besked. Nya skattesänkningar och fler utförsäkrade. Och det berör oss alla.

torsdag 17 juni 2010

Jag vill dela med mig till er. Mona Sahlins tal från den sista partiledardebatten i riksdagen innan valet 19 september. Ett djupt ideologiskt tal med många tydliga besked.

"Sverige är unikt och Sverige är fantastiskt, inte bara för de ljusa sommarnätterna eller Idas sommarvisa utan framför allt för att Sverige är ett välfärdsland för alla. Vår svenska modell är känd inte bara här hemma utan runt om i världen. Grunden för välfärdens finansiering heter arbete åt alla och sunda statsfinanser. Där finns inget utrymme för kompromisser. Grunden för vården, skolan och omsorgen heter av var och en efter förmåga och åt var och en efter behov, inte efter plånbok. Så skapar trygghet också tillväxt.
Den generella välfärden ska ge trygghet vid sjukdom och arbetslöshet så att en olycka faktiskt kan komma alldeles ensam och inte tillsammans med en ekonomisk katastrof för hela familjen.
I den svenska modellen samarbetar starka parter på arbetsmarknaden med framtidens jobb i sikte, och staten bryr sig och tar sin del av ansvaret. Så vill en mycket stor majoritet av befolkningen att Sverige ska fortsätta att vara, men den minoritet som vill annorlunda sitter i dag vid makten.
Vi socialdemokrater har fört en politik i hela nationens intresse för hela folkets väl, och det har vi gjort i alla tider. Det gäller alla, inte bara några. Det gäller alla, även de allra rikaste. Det gäller alla, också den mest utsatte. Vi har en djup övertygelse om att det är tillsammans vi är starka och att alla vinner på att hålla ihop som individer och som land. Utan den övertygelsen hade inte generationer socialdemokrater byggt just denna svenska välfärdsmodell. Utan den övertygelsen skulle inte jag formulerat min vision om att göra Sverige till möjligheternas land för alla, inte bara för några. Utan den övertygelsen bygger man ett helt annat Sverige."

Läs gärna hela Mona Sahlins tal här.

tisdag 8 juni 2010

Jag är inte nöjd

Jag vet inte om jag är extra stingslig eller om jag är berättigat irriterad. Men nu har jag retat mig några dagar på ansvarig chef på den myndighet i Örebro län som har som uppdrag att stödja arbetslösa till ett jobb. Det var på radion igår och nu idag i stora länstidningen, med god hjälp av densamma. Här torgförs det fantastiska, att ungas arbetslöshet nu minskar snabbare än äldres arbetslöshet.

För det första så är det inget ovanligt. Det är som det brukar vara. För det andra så ger detta en mycket politisk korrekt bild som matas ut av en borgerlig regering med hjälp av myndighetschefer, det gör mig förbannad. För visst, Sverige är ett bra land, Örebro län är ett bra län, men det som borde bekymra oss, den borgerliga regeringen och inte minst ansvariga myndighetschefer är att arbetslösheten fortfarande ökar. Att Sverige i april hade 30,1 % ungdomsarbetslöshet, bland de högsta i Europa. Att långtidsarbetslösheten, inte minst bland de unga, biter sig fast. Och detta samtidigt som en mycket stor generation unga slutar gymnasieskolan.

Den borgerliga regeringens aktivitetsförbud innebär att unga måste vänta i minst tre månader innan de har rätt till en aktiv åtgärd hos Arbetsförmedlingen. Utbyggnaden av högskolan har minskat samtidigt som ungdomskullarna ökat kraftigt, vilket innebär att en minskad andel unga ges möjlighet att studera vidare. 1,2 miljarder kronor mindre till komvux under mandatperioden, trots att ungdomsarbetslösheten ökat dramatiskt de senaste åren.

Detta borde bekymra oss och inte minst borde de 5057 unga människor som redan idag är inskrivna som arbetslösa i Örebro län bekymra oss. Vad hjälper det dem att andra fått jobb? Det borde ansvarig myndighetschef fundera på. De kan inte vänta och de förtjänar vårt aktiva stöd från dag ett. Därför tänker jag fortsätta att vara stingslig eller berättigat irriterad. Ända in till den dag då jag kan få ta bort aktivitetsförbudet för unga på Arbetsförmedlingen och få sjösätta 100 000 jobb, praktik och utbildningsmöjligheter. Det är smartare än nya stora skattesänkningar.